.

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
 Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
 En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill.
    Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
 Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
 Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna.
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.
     Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
 stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull -
till det lugnar sig och jag ser i skymningen dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull
′

Den här dikten har jag suttit och skrivit en diktrecension till nu ett tag. Hur fin är den inte egentligen?
Den är skriven för ca 100 år sedan men är ändå så aktuell än idag. Tänk att kärlek alltid funnits och att människor
alltid haft sådana känslor. Ja, jag blev då kär i den iallafall..
Imorgon ska jag och mina polers till suomi en sväng, blir både att kuta igenom Ikea, skopunkten och Alko dårå.
Tror det blir great! Nu ska nöta The knife - heartbeats för jag hade glömt bort hur bra den verkligen är.
püss