.

Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen
där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen
Och vi såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar
och tänkte "skuld och lidande väntar på er fortfarande"

Jag har gått på knä så många år i den här staden
men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt
bakom sig, första gången jag såg dig
Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarna
Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna
Och min lille son ler mot manshororna
när vi går förbi hand i hand, åh Fiskekyrkan
Åh, ändå Hurricane
när de skrev om mig i tidningen sa du som det var
"Glöm mig aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta"

Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka
men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn
hälsade på oss, natten jag fann dig
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Adjö...

Sommar utan Håkan känns tomt.
Jag vill stå längst fram med min håkan hatt i högsta hugg med ett krampaktigt tag runt staketet för att inte bli mosad eller dragen bakåt. Jag vill vara i luleå och få en kram, jag vill vara i stockholm och tappa bort emma men ändå kunna njuta av stämningen. Jag vill att han precis som pdol förra året ska börja med tro och tvivel, och att jag ska stå och sjunga med.
Sommar utan Håkan känns inte bara tomt, det känns inte som sommar.